Mina syskon är bara en person, och den är av manligt kön. Men ja, det är min storebror det, en alltidskrattandesgogubbe. När vi var mindre var det alltid ganska vildsinta bråk mellan oss, alltid slagsmål (på riktigt alltså, sparkar, sakkastande, skrikandes och blablabla) fast så är det väl förmodligen för de flesta, det brukar tydligen kallas syskonkärlek. Jag är dessutom av den tron att allting man går igenom tar man med sig en jävla massa erfarenheter och ifrån, att lära försvara sig (okej... attackera också) är ju faktiskt rätt så livsnödvändigt! Fast vi hade ju säkert våra goa stunder också, vi hittade alltid på en massa hyss tillsammans, på somrarna var det nog inte ett enda jordgubbsland som kom undan våran "klåfingrighet". Vi har alltid försvarat och ställt upp för varandra (även om det var mer ofta han fick ställa upp och försvara mig, hähä).

Jag kan nog faktiskt hålla med honom om att jag var jävligt jobbig, jag skulle ju alltid hänga efter han och hans polare, men vad är annars småsyskon till för, huh?

Under de senaste åren har vi ju dock inte bråkat så överdrivet mycket, och slagsmål har det varit snålt om, men glad är jag väl för det. Det tyder ju bara på att jag lärt mig allt som behövs redan, höhö!