Det här får helt enkelt bli min bästa grimas, jag orkade inte ta en ny bild så jag tog en tidigare visad bild.

Det absolut bästa med det här, det är att detta var det absolut sista inlägget i den där förbannade listan, GIGIDI GIGIDI (för att låta som Quagmire i Family Guy)

STÖRRE! Hähä, nej men jag kommer aldrig bli vuxen, mitt barnasinne kommer alltid finnas kvar, just därför är mitt mål att bli förskollärare. Så, det ska jag bli när jag blir stor. Jag ska även bli pensionär, fast det är ju 44 år kvar tills dess. Även om jag är helt klar med studierna om 3 ½ år (jag räknar in det där onödiga året då man måste arbeta under mentor för att få sin lärarlegitimation och därmed vara "fullvärdig" förskollärare), så kan jag inte se mig som stor då heller.  

Jag saknar att jobba, för ibland känns det rätt så värdelöst att plugga, plugga och åter plugga. Jag saknar att få en lön så att jag slipper ha en budget på cirka 700 kronor, jag vill utöka den budgeten med en nolla till åtminstone. Fast egentligen är det väl bara för mig att försöka hitta något extrajobb, fast jag kommer ju inte kunna komma upp i den summan då i alla fall.

Annars så saknar jag även att vara lite, sådär riktigt liten då man inte behövde tänka på att plugga eller något sådant. Bekymmersfri som man var och att glädjas åt det minsta, som att man fick favoriträtten till middag, det gjorde dagen.

Just nu känner jag att min favoritplats helt klart är sängen, jag är astrött, men jag är den som inte kan somna om när jag vaknat till. Annars kan även ett badkar ses som min favoritplats, det är skönt att bada, men vi har ju inget badkar. Skogar och sjöar är även de mina favoritplatser, jag är en riktig skogsmulle egentligen, jag kan spendera flera timmar på att bara knata runt i skogen.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om det, så jag sätter punkt här.

Rädslor, det är väl klart att jag har! Många, egentligen... Jag är rädd för att något hemskt ska hända någon nära, att bli påkörd av en bil, bollar, traktorer och lastbilar (för att de är så stora), springa uppför trappor (rädd att ramla rätt på käften och slå ut alla tänder), inte kunna få barn, sätta i halsen, höjder. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet! Däremot är det ingenting jag direkt tänker på hela tiden, utan mest när något får mig att tänka på det liksom, som när jag springer upp för en trappa till exempel.

Sånna där fjantiga rädslor som exempelvis bollar och höjder är sådant som jag gillar att utsätta mig för ändå. Jag var innebandymålvakt, trots att jag var bollrädd. Jag drömmer om att hoppa fallskärm för jag älskar verkligen adrenalinkickar, jag är väl kanske lite av en adrenalinjunkie. Sen finns det ju de saker som jag är rädd för som jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva, som att något hemskt ska hända någon nära. Men man kan ju trots allt inte gå runt och vara rädd hela tiden, då skulle livet bli ganska trist.

Jag är bra på allt!!! Nej, kanske inte... Däremot kan jag inte komma på något specifikt som jag faktiskt är bra på, att... bli förkyld kanske? Vilket jag är nu, men det blir jag förvisso alltid när jag har VFU, så det kan jag väl kanske inte räkna med. Då kom jag på att jag faktiskt är bra med barn, för de verkar gilla mig ganska så direkt. Det tog mig kanske en halvtimme att få alla barnen på min VFU att börja leka och prata med mig, om ens det, så det kan man väl kanske räkna med?

Jag är även bra på att sväva iväg i mina tankar, det gör jag jämt. Ska jag tänka på något specifikt så slutar det i regel med att jag tänker på någonting helt annat efter några sekunder.

Jag stal bilden från google, bara för att den var så söt,
fast mest för att jag nästan också ser ut sådär just nu!

Men åååh, vad jobbigt! Vad fan får mig att gråta? Det skulle väl, som naturligt för de flesta, om det händer någonting allvarligt med någon nära. Även om det kan räcka för mig att läsa om något jobbigt och kolla på någon sorglig film. Jag är den som kan börja gråta floder när jag kolla på Lejonkungen, förut var jag inte sådan, men jag har mjuknat lite de senaste åren.

Annars kan även ett ordentligt skrattanfall få mig att gråta ordentligt, och jag tror nog att glädjetårar i regel är de tårar som oftast faller ner för mina kinder, faktiskt.

Jag har varit effektiv med ätandet sedan jag skrev sist, faktiskt. Jag har hunnit äta hela två gånger! Först blev det en ordentlig frulle med müsli och hallonfil (som fan är den godaste fil jag någonsin smakat, omnom) och för några minuter sen satt jag och åt tacopaj, vilket även det är sjukt gott! Nu äter jag ingenting alls, det är lika bra, för nu är jag proppmätt!

Egentligen skulle jag väl kunna säga att det är massvis med saker som upprör mig, men jag väljer att bara nämna en. Det är då sexförbrytare över lag, framförallt pedofiler, jag ser ingen anledning att hålla pedofilerna vid liv, varför inte köra ett direkt nackskott? De slipper lida och mest av allt slipper vi lida. Att man kan förgripa sig på ett barn, speciellt sexuellt, är för mig en stor fet gåta och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva vara med om att uppleva en sådan händelse på något sätt i mitt liv.

Har jag några? Självklart har jag väl det, ingen kan väl på något sätt vara helt perfekt.

Jag har hursomhelst en tendens att vara väldigt långsint, blir jag förbannad över något så kan det ta många timmar/dagar/veckor/månader innan jag kan förlåta den personen. Okej, nu är det väl kanske inte så att jag är förbannad i ett streck, jag förlåter personen om den i fråga faktiskt säger förlåt, annars så skiter jag bara i den personen helt enkelt och går vidare med mitt liv.

Jag har även för vana att dela med mig av mina åsikter till höger och vänster, på både gott och ont, jag har däremot blivit bättre på att välja tillfällen de senaste åren, ren självbevarelsedrift kan man säga.

Envishet är även det något som utmärker mig, jag brukar vara väldigt fast på min sak och är lite av en besserwisser ibland (jag skulle ju aldrig säga något som jag inte är helt hundra på är sant, tycker jag, men ibland händer det ju att man blir motbevisad). Det kan jag tro kan vara rätt påfrestande för personerna runtomkring, faktiskt.

Sedan finns det väl säkert ett antal egenskaper till som inte alltid hamnar på plussidan, även om alla egenskaper är positiva i vissa fall, så är det väl främst dessa tre egenskaper som jag faktiskt kan se som de mest negativa i fel situationer. Kan man säga så?

Det fick bli en dags försening av det här inlägget, när jag kom hem igår så var jag så jäkla trött att jag inte ens satte på datorn.

Mina förebilder är hursomhelst mina egna föräldrar, de är så bäst att det inte finns några andra alternativ! Eller jo, i princip hela min släkt är ju faktiskt förebilder, alla är de goa! Man kan känna sig lyckligt lottad att vara född i världens bästa släkt, faktiskt. I övrigt så har jag nog inga direkta förebilder, för kändisar och sådant trams är i regel inte värda att ha som förebilder.

Idag är jag också übertrött, är väl förmodligen någon förkylning på gång, vilket inte skulle vara så konstigt, då jag trots allt spenderar åtta timmar om dagen på dagis med alla småttingar, då blir det lätt så.

Nu blir det till att ta en dusch, sen ska jag däcka i sängen, tjingeling!

Egentligen kan jag väl inte säga att jag ångrar någonting jag gjort, det mesta jag gjort har jag ändå hämtat erfarenheter ifrån, oftast åtminstone. Jag tänkte skriva att jag (om jag nu måste ångra någonting) ångrar den sista karatefyllan som jag skrev i det tidigare inlägget, fast... Jag hade ju uppenbarligen inte lärt mig den första gången, så en andra gång kanske var det som krävdes (hoppas jag åtminstone) för att jag inte skulle göra samma misstag igen. Annars kan man ju även ta och ångra någon ex-pojkvän, fast ändå... Någonting har man ju hämtat även från dem som man skyr som pesten idag, inte minst lärdomen av att inte göra om samma misstag.

Nej, jag tror nog att livet är för kort för att man ska ångra en massa saker, det som är gjort är gjort och även de negativa situationerna för med sig något positivt.

Skulle jag ha upplevt något pinsamt ögonblick? Jag tror inte det, va! Jag ser det snarare som "händelser som förgyller livet", allt man kan skratta åt är väl ändå något bra? För saker som jag såg som pinsamma just för stunden, det har hänt mig massvis av gånger, att däremot lägga dem på minnet verkar vara snäppet svårare. Så, har jag varit med om något riktigt pinsamt, så har jag med största sannolikhet förträngt det.

Eller vänta, jag kommer ihåg en gång (fast egentligen kommer jag inte ihåg det, har bara fått det återberättat och har några få suddiga minnesbilder av det). Det var när jag fyllde år... var det sexton jag fyllde kanske? Nej, det var nog sjutton jag fyllde. Hursomhelst, jag var på fest och hade inte ätit på hela dagen. För mycket att dricka resulterade i alkoholförgiftning, flera personer från festen försökte få mig att spy, jag bet tydligen dem i fingrarna istället. Till slut kom ambulansen, men eftersom jag inte bodde i samma kommun som där allt skedde gav ambulansförarna mina föräldrar valet att själva hämta mig, så att jag skulle slippa maria pol. Här har vi ännu en fin berättelse på mina underbara föräldrar, det var ju en självklarhet för dem att hämta mig. Mamma sov bredvid mig i sängen hela natten, för att hon var så orolig.

Bara för det kommer jag ihåg ännu ett pinsamt ögonblick. Det var från i somras, och även här var alkoholen med i bilden. Man tycker att jag borde ha lärt mig från min sjuttonårsdag, men nej. Den här gången kom lyckligtvis inte ambulansen. Fast även här fick jag återberättat allt vad jag sagt under kvällen och jag har inte den minsta förståelse över varför jag hade sagt de sakerna, då det verkligen inte stämmer in på mig. Resultatet av den festen blev i alla fall att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna äta kräftor.

Summan av kardemumman: alkoholen är den största boven i dramat! Även om jag faktiskt kan skratta åt dessa händelser idag, så beordrar jag er att aldrig prova dessa saker själva, det är bara dumt. Nu hoppas jag dock att jag har lärt mig av mina misstag!

Okej, det här får bli ett fotoinlägg med små förklaringar till varje bild. Jag har svårt att bara välja ut just ett minne, eftersom jag har många favoriter bland mina minnen.


Alla resor till Gotland har ju självklart fastnat som särskilda fina minnen hos mig. Att träffa gammelmormor och dessutom få besöka Pippis hus, oj oj oj, vad glad jag var för det. Pippi Långstrump var en av mina största förebilder utanför familjen (som i princip alla karaktärer från Astrid Lindgren). Som på bilden här, så fick jag till och med gå på linan (trots att jag får hjälp av min far, som jag valt att blurra ansiktet på). Dessutom måste man bara älska varje gång man tar kort och någon helt okänd människa kommer med som ser så sjukt knasig ut, som på den här bilden. Sånt älskar jag också! Men nu handlar det om minnen.


Allt småbus med brorsan är ju även det sånna saker som föralltid kommer sitta kvar i minnet. För det kommer jag kunna säga till mina barn och barnbarn sen att "när jag var liten, då hade vi minsann alltid något att göra". Roligt att se är även könsrollerna på bilden, kvinnan städar, mannen jobbar...? Inte för att sådant genusskit någonsin berört mig, då jag alltid gjort som jag vill.


Första utlandsresan där jag införskaffade (läs mina föräldrar köpte) en leksakspapegoja. Jag tyckte att det var skitroligt, min familj också till en början. Men sedan började den tydligen reta gallfeber på dem, jag förstår verkligen inte varför, hähä!

Den här veckan har hittills varit väldigt händelselös egentligen, det enda av värde jag har gjort är att jag pratat med min handledare på VFU och även lämnat in examinationen då. Ikväll ska jag däremot iväg på föräldramöte på VFUn, min handledare frågade om jag ville vara med i måndags, så ptja... varför inte? Kändes väldigt kul att få förfrågan, det värmde lite i hjärtat att de faktiskt ville ha med mig.

Imorgon står även en fotorunda med Malin på schemat, sjukt nice, det var så länge sen jag faktiskt "ansträngde" mig med fotandet, har bara blivit några nonsensbilder á la uttråkadsomfanbilder. Om tiden räcker till ska jag förmodligen även följa med Carro på lägenhetsvisning, men jag får se om tiden räcker till som sagt. Henne ska jag även träffa på söndag för en shoppingrunda, även om det för min del bara kommer bli fönstershopping.

Såå, det var väl hela min veckoplanering det där, fan vad avundsjuka ni blir, haha!

Åh, mina drömmar är så romantiska, ni kan inte ana! Min dröm är att min prins en dag kommer ridandes på sin vita häst och räddar mig från tornet jag suttit i sen... jag vet inte när. Sen lever vi lyckligt i alla våra dagar!


















Eller... Vänta!

Det är ju inte min dröm! Min dröm är helt enkelt att bli klar med studierna, och då får vi hoppas på att vi inte går under år 2012. Efter det så ska jag kräva en fet ingångslön, efter alla dessa år med slit liksom. Även om lönen inte kommer vara lika fet som i övriga yrken, men eftersom jag trivs med det jag kommer jobba med senare, så gör inte det något.

Dessutom är det ju klart att jag drömmer om ett samhälle som jag själv vill leva i och vill att mina barn ska växa upp i, för dagens samhälle är ju inte direkt top notch, om ni frågar mig. Så ja, barn drömmer jag också om att få i framtiden, gärna ett dussin liksom, för sådan är jag, barnkär!



Annars är min närmaste dröm att jag imorgon ska vakna upp till vår eller sommar. Även om jag älskar vintern så saknar jag faktiskt det milda vädret, jag har tamejtusan börjat frysa. Det gjorde jag aldrig förut, så jag önskar mig även att jag slutar åldras. Fast dessa drömmar är ju närmast utopiska, men sånt behöver man väl också antar jag.

Wöwöwöw, juuuust det! Självporträtt var det! Ska det vara ett vanligt foto eller ska det vara ett ritat? Vi kör på ritat då... Och bara för att jag faktiskt har en "gammal" från ett tidigare inlägg, så får ni den igen, bussigt va?

Vardagslyx... vardagslyx... Hmmm, jag kan inte riktigt komma på någonting som faktiskt är riktig vardagslyx eftersom jag i princip har "helg" hela tiden, det vill säga, jag infinner mig bara i skolan max två gånger i veckan. Men ska jag ta det första som bara ploppar upp i huvudet så är det väl att träffa vänner, för det har man sällan tid till när alla andra jobbar på vardagar och jag sitter hemma och pluggar.

Annars kan det ju också vara något så härligt som att bara ta ett långt varmt bubbelbad, dessvärre har vi inget badkar. Så när det tillfället faktiskt kommer en vardag, så är det tamejfan lyx måste jag säga!

Just precis de här sakerna har fått den stora äran att fylla ut min väska den senaste månaden, lite mer och lite mindre vid olika tillfällen, så är det ju liksom att plugga.

Mina syskon är bara en person, och den är av manligt kön. Men ja, det är min storebror det, en alltidskrattandesgogubbe. När vi var mindre var det alltid ganska vildsinta bråk mellan oss, alltid slagsmål (på riktigt alltså, sparkar, sakkastande, skrikandes och blablabla) fast så är det väl förmodligen för de flesta, det brukar tydligen kallas syskonkärlek. Jag är dessutom av den tron att allting man går igenom tar man med sig en jävla massa erfarenheter och ifrån, att lära försvara sig (okej... attackera också) är ju faktiskt rätt så livsnödvändigt! Fast vi hade ju säkert våra goa stunder också, vi hittade alltid på en massa hyss tillsammans, på somrarna var det nog inte ett enda jordgubbsland som kom undan våran "klåfingrighet". Vi har alltid försvarat och ställt upp för varandra (även om det var mer ofta han fick ställa upp och försvara mig, hähä).

Jag kan nog faktiskt hålla med honom om att jag var jävligt jobbig, jag skulle ju alltid hänga efter han och hans polare, men vad är annars småsyskon till för, huh?

Under de senaste åren har vi ju dock inte bråkat så överdrivet mycket, och slagsmål har det varit snålt om, men glad är jag väl för det. Det tyder ju bara på att jag lärt mig allt som behövs redan, höhö!